Efter en önskan på en bild av huset...
Nu ser det ju inte riktigt ur som på bilderna för flera är ju två år gamla. Att ha köksbordet i köket, är ju t.ex. för längesedan passé. Soffa och soffbord är det som gäller. Baksidan är sig lik. Typ iaf. Och grannarnas hus (tvärs över gatan) står väl också kvar (nyare bild dessutom).
Att vara eller att inte vara
De fyra senaste dagarna har varit en pärs. Ni fattar inte hur nära det var att huset upplöstes. Jag var nästan säker på att jag skulle behöva ta ledigt från jobbet, fixa plats för mina grejer någonstans, flyga upp till Sthlm och hetsflytta i slutet av juli. Vår hyra är ganska låg (eftersom vi är inte särskilt rika studenter). Och eftersom det bara är jag och Ellie kvar, så har vi stått utan kontrakt över sommaren (och av naturliga skäl betalat en betydligt lägre totalhyra). I våras när de andra sa upp sig, ville våra hyresvärdar helgardera sig om vi inte skulle hitta nya, och annonserade därför på Blocket. Nu hade ett försäkringsbolag hört av sig och hade en familj vars hus brunnit ner till grunden som ville komma och titta. De var där i förrgår tror jag, och om jag fattat det hela rätt kunde de ge en hyra på 6000 kronor mer än vi i månaden. Jag trodde att vi skulle höra hur det gått samma dag, men det var idag vår hyresvärd ringde. Hon hade nyss fått beskedet att familjen valt ett annat hus (som var helmöblerat). Förstå den känslan... Hon bedyrade dessutom att hon på ett sätt tyckte att det var skönt, eftersom hon har ett förtroende för att vi tar hand om huset. Det känns bra att hon litar på oss.
Och jag har inte berättat det för Axel än. Jag tänkte vänta tills vi visste att vi skulle vara tvungna att flytta. Men nu behöver han ju inte veta det med en gång i alla fall. Det känns bra.
Lite konstigt läge. Andra gången på ett halvår som man fått fundera över hur det skulle vara att stå utan huset i höst. Men nu verkar det alltså klart att vi blir kvar.
Hyresvärdarna har bett, vi har bett. Det blir nog bra, det här.
Sommarhälsningar från kvalmigt sovrum!
